hej! idag är Felicia sjuk så jag passade på att lägga ut en novell jag skrev för några dagar sen.

kram Lovisa

Ett sista andetag

Emma kom till de höga husen och öppnade portdörren till sin gård. Hon bodde på våning fyra, så hon tog hissen varje dag. När hon kom hem gjorde hon en macka med jordnötssmör och satte på musik högt, som vanligt. Emma bodde med sin mamma och lillasyster. De var en helt vanlig familj, fast utan en pappa. Hon tänker ibland att det kanske är därför hon är mobbad, för att hon inte har någon pappa.

En timme senare ringde det på dörren. Det var rektorn med Sofia och Rebecca. Emma blev förvånad och rädd och hon stängde dörren snabbt. Rektorn bankade på dörren och bad henne att öppna. Det visade sig att de två tjejerna ville säga förlåt för vad de gjort. Det var första gången de någonsin sagt förlåt till henne. Emma förlät tjejerna och lovade att komma till skolan nästa dag.

Dagen efter gick Emma till skolan, hon ville egentligen inte, det kändes inte rätt.
Hon kom in på skolgården, hon var lite sen så det var ingen där. Deras skolgård var ganska liten, den bestod av en fotbollsplan där alla fotbollskillar spelade varje rast, två gungor och några bänkar. Nu under hösten och vintern så håller alla mest till i korridorerna, vilket lärarna inte alls tycker om.

Hon korsade skolgården och gick in i korridoren. Emma fick en klump i magen, hon blev nervös. Första lektionen var matte. När hon kom in klassrummet satt alla och jobbade tyst och stillsamt. Det var ganska ovanligt, eftersom Emmas klass är ganska stökig. ”Ursäkta för att jag kom försent”, sa hon och satte sig på sin plats vid fönstret.

Lektionen rullar på. Det hörs fnitter lite då och då från Rebecca och Sofia. Karin, läraren, ber dem att vara tysta och det är de fram tills en mobil vibrerar högt vid Sofias bord. Det är förbjudet att ha mobiltelefoner på skoltid, även på raster. Nästan alla struntade i reglerna, men då hamnade de också oftast i trubbel.

Alla kollar mot Sofia, och Karin reser sig upp och börjar gå mot henne. ”Jaha Sofia, vem textar du med idag? Är det Rebecca igen?” frågade Karin lite kaxigt. Karin ryckte mobilen ur händer på Sofia. Och sa till henne att gå till rektorn efter lektionen.

Efter matte lektionen gick Emma till biblioteket. Där kunde hon koppla av och hon visste att hon inte skulle bli störd. Det var aldrig någon som såg henne. Bara när tjejerna i klassen höll på mot henne, då såg alla henne. – Finns det egentligen någon hon kan prata med? Jo det finns det, men hon vågar inte. Även om kuratorn är en bra lyssnare så vågar hon inte.

När hon kom in i biblioteket satte hon sig vid ett bord, som stod lite för sig självt, och började läsa. Det kändes bra. Hon var helt inne i boken och la inte märke till folk som gick förbi eller kom in eller ut ur biblioteket. Hon la inte märke till när Rebecca och Sofia kom in, hon la inte märke till när de pekade på henne och ställde sig bakom henne. Det var först när de viskade i hennes öra som hon la märke till dem: ”Det är inte över än Emma. Vill du få ett slut på detta så kommer du till idrottsplatsen efter skolan” sa de och gick därifrån.

Emma dunkade huvudet i bordet. Hon mådde så dåligt. Vad ville de att hon skulle göra? hoppa från skolans tak? Ta självmord? Var det det de menade med ”Ett slut på detta”?
Hon ville bara gå dit, och få ett slut på detta, vad det än betydde.

Nu var hon på väg dit, hon var på väg till idrottsplatsen. Hon hade ingen aning om vad som väntade henne. Hon skulle göra vad de än bad henne att göra. Helst av allt ville hon bara dö.

När hon kom till idrottsplatsen var ingen där. Det var helt tomt. Det brukade vara folk som skejtar där, men inte idag. Hon satte sig på en av bänkarna som gick längs fotbollsplanen. Hon förstod att hon blivit lurad. Hon hörde fnitter bakom sig. Hon kollade bak och jo visst, så klart var det ett tjejgäng som gick förbi och kollade på henne. Hon skämdes. Emma reste sig upp och började gå från idrottsplatsen. Hon visste vart hon skulle, hon var säker denna gången.

Hon gick bakom idrottssalen, där fanns en stege. Hon klättrade upp, hon tvekade inte en sekund. Hon hade varit på taket innan, denna platsen var bättre än biblioteket. Hon kunde andas där. Där hon kände sig lugn, men denna gång var hon inte där uppe för att koppla av. Hon gick runt på taket en stund. Hon tog av sig sina skor och sin jacka. Hon kollade sin mobil, men som vanligt så var det inga nya meddelanden. Emma tittade ut över skolan. Det var många höghus runt omkring, inga villor eller hus.

De ska få som de vill. Vill de inte ha mig här, då ska de inte behöva ha mig här.

Det är på riktigt nu. De ska förstå vilket misstag de gjort. Jag gör det nu, för att allt blir så mycket bättre då.

Emma gick mot kanten av taket. Hon vände ryggen mot kanten, blundade och räknade till tre. Ingen kunde stoppa henne nu det skulle vara försent, hon har bestämt sig.
Hon öppnade ögonen, tog ett steg bak och föll över kanten.

Hennes långa blonda hår flaxade i vinden, hon var inte andfådd. Hon andades djupt, en sista gång.